Jag växte upp på 40-talet i en liten by utanför Norberg, Trättsbo.

Det tillhör inte Finnmarken, men då var det många finnar som jobbade i skogarna runt om Norberg. De ansågs mycket arbetsamma, seniga och starka. Vi barn var lite rädda för dem ty det ryktades om att de lätt drog kniv om det blev bråk.

Bonden i Trättsbo anlade varje år en mila i skogen för att få träkol till husbehov.

Jag fick ibland följa med bondens som Börje, som var några år äldre än jag, upp till kojan för att ge kolarna nybakade bullar och en dagstidning.

Det var mycket spännande att med karbidlykta leta sig upp till milan i den mörka hösten.

Där hörde jag min första dikt av Dan Andersson.

En riksspeleman brukade hälsa på hemma då det var fest. Han kallades Stoppen, Han hade en tapetserarverkstad och var duktig att stoppa möbler. Då hörde jag för första gången Dan Andersson och mamma och pappa sjöng ”Bort längtande vekhet ur sotiga bröst”

När jag började spela gitarr vid 13 års ålder fanns många Dan på repertoaren.

Det är mer än 70 år sedan och jag sjunger fortfarande Dan på äldreboende i Uppsala.

Stora poeter är odödliga och dit hör Dan Andersson.